Danssalen för baler med bildade personer måste vara hög, rymlig, elegant och attraktivt dekorerad samt väl belyst – vaxljus är nyss påmodet.
Balmusiken måste vara ren, harmonisk och luftig, för om den är tonlös förlorar eller slukar den dansens ljud. Ibland sätter man musikerna i ett hörn där de varken kan ge eller höras ordentligt, och där harmonierna går förlorade. Musikerna måste kunna se dansarna för att kunna uppfylla önskningarna och spela det tempo som krävs för figurernas mångfald och karaktär.
Om det finns damm i salen måste man torka av golvet med en fuktig trasa. Det måste finnas fönster i salens hörn eller i taket, så att man kan vädra och bli av med den dåliga luften.
På varje bal måste det finnas en dansordning för att bestämma danserna. Innan balen öppnas ska man välja föredansare och genom lottning bestämma dans för varje föredansare. Föreståndaren för danssällskapet väljer föredansare.
En herre måste alltid vara ett föredöme i allt vad gäller punktlighet och ordning samt förbjuda allt oanständigt i dansen. Han måste också ge akt på orkestern så att de spelar i ett angenämt tempo och inte spelar för snabbt. Han får dock inte delta i dansen när han har ledningen.
Denna befattning har egentligen föreståndaren, men ibland innehas den av föredansaren, och då av den som står på tur för nästa dans.
I valsen får endast ett fåtal par delta och måste hålla sig på avstånd från varandra. De måste behålla den plats de tog när de gick in i ringen. Inget par får tillåtas att dansa om det ändrar ordningen för dem som befinner sig i ringen – de dansar då OREGELMÄSSIGT. Inget par får dansa mer än tre gånger runt i ringen.
Ingen kavaljer får bjuda upp en dam innan föredansaren har bjudit upp sin dam och fört henne till första platsen. Detta är tecknet för de övriga kavaljererna att de kan bjuda upp.
Den som bjuder upp före föredansaren förlorar rätten till en dans om någon annan sedan bjuder upp henne. Fördansaren har alltså första rätt till en dam, och om någon ung herre får ett nekande svar eftersom damen redan är upptagen, behöver han inte ta det personligt.
Så länge föredansaren ännu inte har bjudit upp, är alla damer tillgängliga. Men om han tidigare valt och ställt upp sig med en dam, kan övriga kavaljerer bjuda upp först efter det – annars kan det hända att någon blir utan dam när han ska vara föredansare.
Den som har ledningen får inte tillåta någon herre att bjuda upp i förväg, annars är han ansvarslös.
Författaren till Nya Komplimangboken har en annan mening. Han låter en dam säga:
"Då jag är engagerad de två följande danserna är jag berövad nöjet att uppfylla er önskan. Skulle ni däremot vilja ha nöjet att dansa den tredje dansen med mig, står jag till er tjänst."
Härigenom störs inte bara nöjet utan även ordningen, och det blir bråk. Mången herre ser sig nödsakad att dra sig tillbaka från dansen, fast han verkligen bemödar sig om att bjuda upp en dam. Hur kränkt känner han sig inte, då alla damer nekar honom dansen och han springer från den ena till den andra och får korgen från alla, och därigenom blir föremål för spott och spe.
Alla herrar har samma rätt till dansen, ty de har betalat lika mycket som de andra, och därför bör ingen få fördelar framför någon annan. Detta har författaren till nämnda bok icke tänkt på.
Till privata baler bör man endast bjuda in personer som passar ihop. Ingen herre eller dam från ett dåligt hus eller någon oanständig person får släppas in. Därom måste direktören för ett tedanssällskap vara aktsam.
Källarmästaren får aldrig låta sig ledas av egennytta när han arrangerar privata baler, ty en oanständig person kan få de övriga att avlägsna sig.
En offentlig bal är egentligen ingen riktig bal, utan bara en allmän dans dit vem som helst kan komma. Här beaktar man inte skick och seder, och därför bör ingen bildad man eller dam som håller på etikett och anständighet närvara vid en sådan tillställning.
Namnet "bal" förtjänar endast en dansförening, där personerna inte är blandade, utan förbundna av eget val och känner sig förpliktigade att visa varandra ömsesidig aktning.
Ett undantag är alla baler som danslärare ger för sina elever, men dessa är endast provbaler. Vid dessa finns ingen rangordning, då de tjänar som en slags skol-examen.
Dansarna måste uppträda elegant klädda på balen; herrar i frack och lätta skor, damer i endast vita kläder och vita skor. Ingen får närma sig balen utan vita handskar.
Till svarta benkläder är det nödvändigt med svarta strumpor – det fordrar etiketten. Hantverkargesäller bär visserligen vita strumpor, men detta gör inte högt bildade herrar. Om en herre uppträder på balen i stövlar, utan handskar, eller utan frack, är damerna inte skyldiga att dansa med honom. De har rätt att neka honom dansen, då han har kränkt seden och inte visat den aktning han är skyldig att visa.
Endast äldre herrar, som inte längre deltar i dansen, är ej förbundna att följa dessa regler när de önskar dansa en polonäs eller vals. Den unga damen måste dock se det som en ära att dansa med en äldre herre, och unga herrar måste foga sig och dra sig tillbaka.
Detsamma gäller när en person av högre rang dansar – till exempel i valsen måste alla andra par stå stilla.
En herre får aldrig visa sig med sporrar på en bal, då han är skyldig att visa alla damer och herrar skick och aktning. Och dansar han med sporrar på, är det än mer oförlåtligt. Hur lätt är det inte att riva sönder en dansklänning, att såra ett ben eller att förorsaka ett fall? Vilken oordning och vilken olycka kan det inte ge anledning till!
Den som bestämmer på balen får inte tåla detta. Tillåter inte herren att man påpekar hans vårdslöshet och uppmanar honom att ta av sig sporrarna, bör han icke visa sig på en bal. Enligt min mening kan ingen undantas av tjänsteutövning, då baler endast är privatnöjen där alla dansare har lika rätt att fordra visad aktning och vördnad.
En militär som bjuder en dam på bal visar henne icke ett spår av aktning om han ej beaktar dessa regler.
Tobaksrökning i balsalen passar sig icke alls, då seden förbjuder detta. Tobaksrökning är ytterst skadlig för dansare, särskilt för damerna. Lungorna är ännu känsligare när dansaren är varm, och när dessa nu hämtar andan och får tobaksos istället för frisk luft, dukar de under.
Ett annat skäl till att rökning ej är tillåten är att kläder lätt fläckas av tobaksavfallet och blir fördärvade. Därför är det mycket önskvärt att ha ett rökrum för de herrar som älskar att röka. Rummet måste dock vara i anslutning till danssalen, så att de ej är förhindrade att delta i dansen.
Om en äldre herre någon gång går in i salen, blir luften icke så fördärvad att man behöver yttra sig därom. Däremot får ingen ung man taga sig denna frihet. Danserskans överseende med en äldre man ger icke en ung man rätt att bryta mot dessa seder, ty då har han ej för ögonen den aktning han är skyldig de övriga dansarna.
Musikern måste alltid rätta sig efter dansarnas tempo; han får icke välja tempo efter eget godtycke. Han får betalt för sina tjänster och måste därför villigt följa dansarnas önskan.
Vid varje spelning måste han visa punktlighet och uttryck samt aldrig vara slarvig. Han får icke tillåta sig att röka, då han därigenom ej visar dansarna sin aktning.
Det är icke endast en herre som har rätt att välja sin danspartner, även en dam har rätt till ett fritt val av kavaljer. En dam behöver icke lyda blott en vink, behöver ej komma när en herre vinkar; hon har en fri vilja och kan utan hänsyn till andra följa sin böjelse. Hon får icke tvingas att dansa.
Visserligen får en dam icke helt neka en herre en dans om han visar henne sin hela aktning när han bjuder upp henne, men hon är icke tvungen att dansa med honom mer än en gång och kan bestämma vilken dans hon vill dansa. Om en dam dansar endast en vals eller en virv med en herre, har hon gjort sin plikt; herren måste nöja sig med detta och icke besvära henne ytterligare. Hon är nu fri och kan, om hon så vill, fullfölja dansen med någon annan.
Men en dam får icke neka att dansa med en herre som är medlem av samma sällskap som hon, och som därför fordrar att man visar honom aktning och ej försumma honom av oaktsamhet.
För att man kan sy är det inte sagt att man är en skräddare och för den som inte kan dansa mer än vals är ej heller någon dansör.
Personer som endast kan dansa vals liknar dockor i en speldosa, vilka rör sig konstlöst och mekaniskt i ring. Namnet dansör förtjänar endast den som lärt sig denna konst grundligt, gjort sig förtrogen med alla regler och kategorier av danser och kan dansa alla steg med färdighet.
Den som icke är en tränad dansare och som icke kan vals, får ej delta i dansen på en bal, då han blott besvärar damerna. Han har ingen rätt att beklaga sig om damerna neka honom dansen, ty han förolämpar dem genom sin uppbjudan, eftersom han därigenom utsätter dem för de övrigas åtlöje när han dansar med dem och kanske till och med får dem att falla.
Vid offentliga danser ska döttrarna hålla sig till sina föräldrar, fruarna till sina män, och hos dessa måste herrarna först be om tillåtelse innan de bjuder upp en dam. Om han förvägras dansen, är han ej berättigad att fråga om orsaken och får ej heller förbjuda damen att ge sin hand till någon annan för att dansa.
Om en dam utan föräldrar eller make låter sig föras till en offentlig dans av en herre och ställer sig under hans beskydd, kan han, såsom hennes beskyddare, fordra att den som vill dansa med henne först ber honom om tillåtelse, vilken han kan bevilja eller neka.
Dock får en dam utan beskydd ej neka en herre en dans, då detta kan leda till oönskade följder för henne, och det är alltså bättre för henne att hon dansar med alla. Men det är ännu bättre om hon stannar hemma, enligt anständiga personer, ty därigenom förblir hennes ära obefläckad.
På en kurort behöver damer icke foga sig i att dansa med alla herrar. Genom en mans dåliga rykte kan en ung flicka ofta förlora sin heder och allmänna aktning, och för att bevara denna har hon rätt att välja vem hon vill dansa med.
En herre, som är främmande och obekant för damen, har ingen rätt att fordra att hon ska dansa med honom. Om hon nekar en för henne bekant herre en dans, har hon skäl därtill, vilka hon kan göra gällande. Vem vet vilka omständigheter som förmår henne att handla så?
Mången herre kan vara outhärdlig för en dam, och närmar han sig henne för att fordra en dans, blir han henne förhatlig. Vem kan tvinga henne att följa honom mot sin vilja? Vem kan klandra henne om hon nekar en dans med honom?
Ingen herre bör bjuda upp en dam om han ej är säker på att hon gärna och villigt räcker honom handen. Det är ohövligt och oförskämt när någon stör en dam som är fientligt inställd mot honom. En herre väljer, enligt sin böjelse, aldrig en dam som han ej tycker om, och därför bör han också betänka om han är motbjudande för damen. Ty även hon ska ha glädje av att dansa, och det får hon endast om hon dansar med en herre som behagar henne.
När främmande deltar i en bal, måste alla dansare behandla dem med samma artighet och icke tränga tillbaka dem. Herrarna måste turas om att dansa med en dam, och damerna får icke neka en främmande herre dansen, ty man har ej bjudit in en främmande person för att kränka denne, utan för att han eller hon ska roa sig; ingen främling kommer ju objuden.
Om en främmande dam kommer utan manligt sällskap, får herrarna icke försumma att erbjuda henne förfriskningar. Främlingar söker alltid berömma det artiga mottagandet, varigenom herrarna och damerna stiger i aktning hos de övriga ortsinvånarna. Om någon slumpmässigt för någon till en bal, visar alla honom omtanke och ärar honom högt.
En herre får icke dansa för ofta med en dam, ty han förolämpar ej endast de andra, utan skadar även hennes rykte och utsätter henne för förtal och skvaller. Efter varje dans måste han byta dam och icke förena sig med någon.
En herre får icke dansa mer än en, högst två danser, med en och samma dam, och om han dansar två danser med henne, får dessa icke vara efter varandra; annars väcker det misstankar om att han är införstådd med damen och därmed skadar hennes rykte.
Överhuvudtaget måste en herre, om han önskar dansa med en dam, först fråga henne om tillåtelse.
Författaren till Den Nya Komplimangboken är av en helt annan åsikt. Han låter, i sitt verk (sidan 51), en herre säga vid slutet av dansen:
"Mademoiselle! Jag tackar er för den ära ni visat mig. Er utomordentliga färdighet i dansen har skänkt mig stor glädje, och jag kan därför icke, när jag framför mitt varma tack, avhålla mig från att be er om nästa dans."
Har icke herr författaren betänkt att fadern eller maken har ett ord att säga till om? Förstår han icke att en fader eller en äkta make kan bli förolämpad om en herre, utan att fråga, dansar två gånger med dottern eller makan? Är detta icke även oförsynt och förolämpande för alla övriga?
En herre som vill bjuda upp en dam går ett steg mot henne, gör en komplimang framåt samt räcker henne sin högra hand. Damen lägger vänsters hand lätt respektfullt i herrens högra hand och gör en höger sidokomplimang.
Nu går de båda med höger fot till tredje position och stiger ned med vänster fot åt sidan. När herren för damen till platsen måste de hålla händerna i samma höjd som damens axel. Här gör han ytterligare en komplimang för damen, vilken hon besvarar.
När dansen är slut, gör han en tredje komplimang, och därefter, när han fört damen tillbaka till hennes plats, gör han en fjärde komplimang och tackar henne.
Damen måste, när hon blir uppbjuden, resa sig först när herren bjudit henne sin hand och framfört sin önskan muntligen.
Åtskilliga skrävlare gör komplimanger för en dam, icke för att dansa med henne – nej, utan för att få henne att göra bort sig och få andra att skratta åt henne. Låter hon sig narras av honom och blir föremål för hån, kan han, när hon beklagar sig, hånskrattande svara:
"Jag ville ju icke dansa med er, jag ville blott visa er min aktning; för den skull har jag bugat mig för er."
Av detta skäl räcker det icke med en stum komplimang för att bjuda upp en dam, utan herren måste även muntligen framföra sin önskan. Han kan till exempel säga:
- "Kan jag våga att bjuda upp er till en dans?"
- "Kan jag få den äran att dansa en menuett med er?"
- "Blir ni besvärad av min bön att få dansa denna kontredans med er?"
- "Mitt anspråk förolämpar er väl icke, när jag ber er om äran att få dansa denna vals med er?"
- "Jag skulle se det som en stor ära om ni uppfyller min önskan och dansar denna fransäs med mig."
Damen bör svara, när hon reser sig upp:
- "Jag antar med nöje ert erbjudande."
- "Det är en ära för mig, som jag vet att värdera."
- "Om jag bara kan uppfylla era fordringar."
- "Jag ska med nöje uppfylla er önskan."
- "Jag är icke ovillig."
Före början av en dans, närmare bestämt under förspelet, måste den förste herren göra en komplimang, icke endast mot sin dam, utan även mot de andra dansarna som ska börja dansa med honom.
Detsamma gäller för alla herrar i ecossaiser och liknande danser, så snart han, tillsammans med sin dam, står vänd mot första parets plats och är i begrepp att följa efter. Tidigare var det icke så, tills de par som dansat i första turen blev färdiga och föregående par ej längre blev förhindrade. Om ett par har avslutat dansen och ansluter sig till slutet av uppställningen, gör herren en komplimang för damen.
Inget par får lämna uppställningen förrän sista paret dansat igenom turerna, likaväl som första paret. I ecossaiser brukar par lämna uppställningen så fort de dansat igenom, men detta får icke ske! De förolämpar därigenom ej endast de övriga, utan de stör även dansen, och dessutom kan sista paret med rätta begära att alla ska stanna till slutet av dansen.
Kroppshållningen i dansen ska vara majestätisk och upprätt; blicken ska icke vara riktad mot golvet, utan mot ansiktet på dem som står mitt emot och dansar tillsammans i samma tur, eller på dem man möter i dansen.
Även i det ögonblick herren för damen till dansen, ska båda prydas av en ädel hållning. När de går hand i hand, bör de icke gå som två barn på gatan, ej heller som en knekt som för bondpigan i dansen.
En kännare kan se på hållningen vad han kan vänta sig, även om han icke känner till dansen.
Det är icke tillåtet att underhålla sig med prat när man dansar.
Var och en måste vänta på sin plats och tyst följa turen, vara uppmärksam på musiken och punktligt falla in när det är hans tur. Om någon tillåter sig att konversera och därigenom stör dansen, måste han tolerera att den förste herren, som är föredansare, ger honom en tillrättavisning.
Ty det är även en förolämpning att ta sig igenom en dans utan att kunna stegen eller ha en god hållning. Den som tillåter sig denna avart förtjänar att bli förvisad från dansen!
Den som känner det som en börda att dansa enligt konstens regler bör icke delta i dansen, och den som saknar färdighet, som icke kan en dans, gör bäst i att hålla sig därifrån.
Vanliga sällskapsdanser är mycket lätta, och alla dansare kan ta del i dem, även om de icke kan dem till fullo; men de franska danserna är svårare och fordrar tränade dansare.
En herre som vill ge en dam något att dricka måste, om hon har med sig sin make, bror eller sina föräldrar, först be dessa om tillåtelse. Annars kan han göra henne förlägen, och om det icke passar dem, kan man genom sin artighet dra förtret över sig själv och damen.
Om man icke umgås med en dams föräldrar, bror eller make, bör man icke våga be henne dricka, då en sådan förfrågan om tillåtelse kan uppfattas som kränkande.
Om man vill bjuda en dam på något, är det bäst att låta en kypare servera henne – det säger sig självt.
Den skadligaste drycken för dansare är öl, och ändå dricks det mycket, framför allt av de lägre klasserna. Det är ett riktigt gift för den uppvärmda kroppen.
Av alla drycker är te den ojämförligt bästa; alla de övriga är mer eller mindre skadliga. De heta, såsom punsch och glühwein, brukar värma för mycket, och de kalla är skadliga för den uppvärmda kroppen.
Damerna brukar snöra sig så starkt att de knappt kan andas. Jag måste varna dem för detta, då det kan leda till de svåraste konsekvenser. Så många unga flickor har mött döden i dansen, enbart för att de snört sig för hårt.
En lätt snörning behöver man icke förkasta, ty den lär icke hämma bröstkorgen så att andhämtningen försvåras, men om så sker, kan det vara farligt och resultera i antingen en svår sjukdom eller rent av döden.
En lätt snörning är dock att förorda och är till och med nödvändig, då den bidrar till en ädel hållning; ty utan snörning får ingen kvinnokropp grace.
Många herrar klagar på att damer snör sig – varför snör de sig icke själva? Det vore ju onödigt och endast en följd av fåfänga. Varför skulle damerna icke få snöra sig, då god sed kräver detta?
Damer har burit korsetter i århundraden, men herrar endast nu, sedan det icke längre är modernt att vara kraftig.